La vida Linda

Varning för tungsint inlägg. Läs med varsamhet.

Den första snön faller i New York och jag känner mig vemodig och liten. Det är konstigt hur tiden går. Den ena stunden vet man vem man är och i den andra stunden har allting förändrats.

Runt omkring mig fortsätter livet som vanligt och jag inser att jag måste påminna mig själv om varför jag kommit hit. För att utvecklas, växa och stå på egna ben. Den som alltid är bekväm och trygg växer inte och sanningen är att det är utmaningarna som gör oss starkare som människor.

Min tredje vecka i New York lider mot sitt slut och snart slår jag personligt rekord i längsta utlandsvistelse någonsin. Det är inte hemmet jag saknar utan tryggheten. Men det är meningen att jag ska vara här. Det måste vara det.

…Snön faller i Harlem och jag har gått över gatan till Caféet Manhattanville för att gå igenom mina bilder och skriva ner mina tankar. I morgon är det helgdag i USA och vi ska fira Martin Luther King, Jr. Day.

Jag älskar den här låten. Lyssna på den om ni har tid.

Sedan jag bloggade senast har jag hunnit använda tvätteriet som är beläget här bakom hörnet. Tvättmaskinerna här är otroligt snabba och effektiva och enligt min roommate är torktumlarna så varma att hon en gång brände sina lakan då hon torktumlade för länge.

I går var jag med och ordnade en föreställning på Scandinavia House. Den finska dansaren Virpi Pahkninen uppträdde i auditoriet och efteråt hölls en aftertalk på scenen. Det var ett väldigt lyckat evenemang.

Pahkinen lockade till flera skratt då hon berättade om sin relation till dans, djur, människan och det spirituella.

På kvällen åkte jag till East Village för att träffa några nordiska praktikanter som jag tagit kontakt med tidigare under veckan. Det var väldigt roligt att träffas och utbyta tankar. Flera av oss är nya i staden.

På vägen hem köpte jag en Snickers Croissant Dounut från Dunkin Dounuts. Snälla fråga mig inte varför.

I dag har jag gått på marknad och lopptorg. Jag köpte ingenting men beundrade de vackra möblerna och kläderna.

Nu är det så kallt att man nästan önskar att man hade en stor varm päls. Men jag tror jag håller ut till våren. Här lär bli varmt ganska tidigt.

I Williamsburg hittade jag en av de finaste butikerna jag någonsin varit i. Vart jag än vände mig såg jag något som jag ville ta med mig hem.

De sålde intressanta böcker, tuffa kläder och spännande gamla möbler. 

Det här bordet tyckte jag speciellt mycket om.

Där fanns små flaskor som man kan ställa på bordet med en liten blomma i.

Jag hittade en indianflicka i mockaklänning. En gång var hon någons favoritleksak.

Jag har aldrig förstått vem som köper andras gamla fotografier. Den här bilden såg i varje fall ut att vara tagen på ett riktigt härligt släktkalas.

Jag tog en selfie i en av speglarna. På huvudet har jag mina nya solglasögon.

Butiken som jag besökte heter Junk men enligt mig innehöll den bara fantastiska skatter.