La vida Linda

Kylan biter tag i mig vid Madison Square Park. Vinden drar som en flod genom avenyerna och skärs i tu av The Flat Iron Building vid korsningen av 5th Avenue och Broadway. Det är iskallt i New York och människorna gömmer sig i sina stora halsdukar. Jag springer ner för trapporna som bär mot underjorden. Så länge som det inte blåser går det riktigt bra.

Medan jag väntar på nästa metro tänker jag på alla de spännande människor som jag träffat i dag. Den här världen rymmer så många minnen, så många drömmar och så mycket tankar. Helst vill jag dokumentera alltihop. Hur ska man hinna upptäcka allt det som väntar bakom nästa gathörn?

…

”Vi har precis varit på MoMa och sett utställningen med Picasso. Det här är vår sista dag i New York och i morgon åker vi hem till Köpenhamn. Vi är pensionärer och har mycket tid för att resa. Vi använder dagarna till att gå omkring och upptäcka i vår egen takt. Vad gör du i New York?”.

I dag besökte jag The Flat Iron Building som uppfördes år 1902. Byggnadens vassa fasad är populär bland många New Yorkare och nämns ofta då man ställer frågan ”Vilken är din favoritbyggnad i New York?”. Huset ritades av arkitekten Daniel Burnham och enligt wikipedia fick det sin form tack vare den dyra tomtmarken. Ägaren ville utnyttja utrymmet maximalt och byggnaden ritades precis efter tomtgränsen och trottoaren.

Det här är Andrea. Andrea är från Prag och har alldeles nyligen landat i New York. ”Min man deltar i ett leksaksseminarium och jag använder dagarna till att upptäcka staden. New York är alldeles oändligt. Jag hade ingen aning. Och här är mycket kallare än jag trodde. Varför undrar du?”.

Byggnaden med en klocka heter The Metropolitan Life Insurance Company Tower. Mellan åren 1909 och 1913 var tornet den högsta byggnaden i världen.

Det här kortet är från början av 1900-talet. Jag skulle gärna besöka New York som det var för 100 år sedan.

I dag fotograferar jag varje dag och jag har märkt en stor skillnad i hur jag använder min kamera. I bland när jag ser på bilder som jag tog under sommaren då min kamera var ny, inser jag att jag lärt mig väldigt mycket. Kanske tittar jag på de här fotografierna om ett år och tänker likadant då. Vi får hoppas det.

I juli spenderade jag tre veckor i Trondheim för att studera norska vid NTNU. En stor del av min lediga tid gick åt till att fotografera och jag minns att jag drömde om att ta porträtt också på okända människor som jag träffade på gatan. Vid en uteservering på Solsiden såg jag en dag en flicka med världens vackraste lejonman till hår. Solen slog till bakom hennes högra öra och jag kände på mig att världens bästa porträttbild väntade på mig, bara jag tog fram min kamera.

Tyvärr vågade jag inte gå fram till henne och trots att jag försökte samla mod strosade jag bara förbi. Av och an längs med kajen. I bland när jag ser ett fint motiv tänker jag på henne, lejonmanen i Trondheim, och samlar mitt mod och bara gör det som jag vill göra. Vad är det värsta som kan hända?

Det har varit en händelserik vecka och på onsdag ordnade vi ett till evenemang med Scandinavia House. Tillsammans med en mindre grupp unga vuxna besökte vi FIKA:s chokladfabrik här i New York.

Vi fick smaka på flera olika chokladpraliner. Min favorit var den mörka chokladen med getost inuti.

Håkan från FIKA berättade för oss om hur chokladproduktionen går till. Håkan var en lustig typ och fick oss att skratta högt flera gånger.

På torsdagkväll följde ännu mera roligt program. Den danska filmregissören Tobias Lindholm besökte oss på Scandinavia House för att berätta om sin senaste film A War/Krigen. Filmen har nominerats för en Oscar och är en spännande berättelse som leker med tittarens samvete och känslan för rätt och fel.

Det var en glädje att få träffa Tobias Lindholm. Att ta del av en frågestund efter en filmvisning ger själva filmen ännu mera djup.

I dag har jag lyssnat på Stay Gold av First Aid Kit. Den här låten lyssnade jag på hösten 2014 då jag drömde om att arbeta utomlands och för första gången fick för mig att ansöka om utlandspraktik. När jag fick min praktikplats i New York var det andra gången jag sökte den. Hösten 2014 lämnade jag in min ansökan utan att bli kallad till intervju. I stället kallades jag till en intervju för en praktik i Rom. I dag är jag ändå glad att jag är här, just nu, i härliga NYC.