La vida Linda

Det amerikanska livet är enkelt. Du har en bil, du har ett hus och från ditt hus går det direkta vägar till precis allt det som du behöver här i livet: Dunkin Dounuts, Walmart och vackra vita stränder.

Det här veckoslutet har jag levt på amerikanskt vis tillsammans med underbara Charlotte och Doug som bestämde sig för att bjuda med mig på sin romantiska get away i Connecticut. Jag är evigt tacksam och har haft ett av de roligaste veckosluten på länge. Jag har skrattat så jag har gråtit och jag har gråtit så jag har skrattat. Tack för det.

Under lördag och söndag åkte vi omkring med bilen, sjöng högt till radiostationen 107,9, besökte små söta hamnstäder, åt skräpmat och diskuterade den amerikanska mentaliteten. Doug fick äran att försöka förklara alla knasiga fenomen och varje gång vi europeiska tösar inte förstod utbrast vi ”But what’s the purpose of this?”.

Jag hoppas innerligt att jag och Charlotte snart får äran att köra runt Doug i de nordiska länderna. Då kan vi förklara för honom varför naturen INTE är instängslad, varför människorna BETER sig i trafiken och varför man bygger trottoarer och ANVÄNDER sig av dem.

Stort hjärtligt tack till familjen Kellner för att jag fick övernatta hos er!
…

Vi startade tidigt på lördag morgon, satte oss i bilen och började köra. När Charlotte och Doug bjöd med mig på resan för två veckor sedan under en pubkväll i Midtown, trodde jag inte att den skulle bli av. Det är så underbart med människor som tar tag i saker och bara åker i väg. Jag är så glad för att jag fick följa med till Dougs hemstad Hartford, Connecticut.

Vi stannade på vägen för att fylla bilen med proviant. Jag köpte Funyuns, satte mig i baksätet och flåsade lökandedräkt på det stackars paret. Charlotte och Doug var ansvariga för att hitta fram till Hartford. Här står de och inspekterar en karta.

Doug visste minsann vad han gjorde. ”Dit ska vi!”, utbrast han av glädje!

Ungefär så här såg vår resa ut.

Det här är Charlotte. En av de finaste tjejer jag vet. Hon är fruktansvärt smart, hon är otroligt rolig och hon är vacker som få. Jag gillar Charlotte.

Jag köpte så mycket roadtrip-proviant att jag glömde bort hälften och chokladen smalt i min ficka. Typisk roadtrip-katastrof! Som tur lät jag chokladen stelna i min väska så att jag kunde äta den till frukost i stället.

Vi stannade vid City Fish Market i Wethersfield och fyllde på med fisk och musslor. Doug är en otrolig kock och han visste precis vad vi behövde.

Doug är bara en sådan prima kille på flera sätt. Jag är så glad över att han och Charlotte har träffats så att vi kan hänga tillsammans alla tre.

Medan jag fotograferade profilbilder på Charlotte och Doug hörde vi ett ”Psst!”. Det var fiskbutikens manager som ville visa oss någonting som vi aldrig sett förut.

”Ojdå!”, utbrast vi. ”Det kan vi minsann inte säga nej till!”. Vi följde efter managern till ett stort akvarium. Där inne låg herr hummer och sussade sött.

Hummern var alldeles gigantisk och väldigt vacker. När vi väl fått ut den ur akvariet blev det dags för photoshoot.

Kolla in den klon!

Först var det min tur! ”Hjälp”, säger mitt ansiktsuttryck.

Charlotte och Doug fick också vara med! Men de var bättre på att kontrollera sina fejs.

Vi tackade för oss och fortsatte vår resa genom Connecticut. Som en stormvind av glädje och skratt svepte vi igenom den vackra delstaten.

On the road again! Här ser det ut som om vi lyssnar på kanalen 102,9 men egentligen lyssnade vi nog bara på 107,9. Jag har försökt lyssna på kanalen sedan jag kom hem men det är inte samma sak utan Charlotte och Doug.

Väl framme hos Dougs föräldrar var det dags för Charlotte att inspektera markerna. The Kellners bor i ett fantastiskt hus utanför Hartfort, CT. Tack för att jag fick stanna hos er!
Vi såg till att använda vår tid väl och hoppade strax in i bilen igen. Doug tog oss till The University of Connecticut för att smaka på delstatens bästa glass!

Det var lång kö men vad gör det! Vi väntade gärna.

Vi spenderade tiden på att bestämma oss för vilka smaker vi ville ha. Det var ett nästintill omöjligt beslut.

Go Huskies! Universitetets maskot är en söt hund.

Jag klarade förstås inte av att välja mellan alla de olika smakerna och beställde en skål med lite av allt. Nami!

Den innehöll valnötter, saltig karamell, jordgubbar, chokladsås och lönnsirap!

När glassen börjat smälta i magen bestämde vi oss för att plocka upp några IPA:n. Jag älskar IPA!

Vägen hem var mycket lång och ingen hade vi mött. I Connecticut tar man bilen överallt och söndagspromenaderna får man göra på särskilda promenadvägar i skogen.

När vi kom fram till Kellner’s slängde Doug på grillen. Han har så många talanger, den där Doug.

Jag slängde kameran på timer och tog ett gruppfoto. Vårt enda gruppfoto från vår galna helg.

Gud vad gott det här var! Jag älskar kammusslor!

Men Doug var inte klar där! Vi körde också i oss en hel del blåmusslor i vittvissås. Herredumilde!

Dougs mamma hade lämnat ostkaka till oss! Jag och Charlotte smaskade i oss hela härligheten. Ingenting hamnade i roskisen, vi lovar!

När magen var nöjd och glad tog vi en Uber in till Hartford City. Där kastade vi pil och jag och Charlotte vann mot Doug. Hartford är Connecticuts huvudstad och har ett invånarantal på ungefär 125 000 personer.

Nästa morgon åt vi frukost på Dunkin Donuts och fortsatte vår upptäcktsfärd.

Vi åkte ner till små söta hamnstäder och kollade in läget. Där var det full amerikansk kontroll som gällde! Inget simmande vid stranden, tack. What is the purpose of this, Doug?

Charlotte bestämde vart vi skulle åka till nästa och pekade på kartan.

Hon är en så otroligt fin tös!

Vägarna tog oss genom det vackra landskapet. Tänk att vägar kan göra så! Bara ta en till olika platser.

Vi stannade vid en strand och jag ropade till Doug att vi är i The Hamptons. ”Nej, det är vi inte”, svarade han. Men visst ser det ut som The Hamptons?

Charlotte log sitt charmanta leende medan den svala havsbrisen lekte med hennes hår.

Ett bra par! Nu ser jag verkligen fram emot att få visa Finland till de här två pärlorna!

Charlotte är som jag. Allt måste dokumenteras!

Om tre personer åker på en road trip och har jätte roligt men inte tar några fotografier, har road trippen verkligen hänt då? Det här och allt möjligt annat funderade jag på medan vi puttrade omkring i CT.

Doug är inte lika telefonberoende som vi. Han nöjer sig med att leka men en liten sten. Så som man gjorde på den gamla goda tiden! Det är bra, Doug!

Det fanns gott om sten för den som tycker om sådant!

Solen slog till från rätt vinkel och jag såg till att trycka på kameraknappen.

Naturen är vacker! Nu vill jag resa mer! Se mer! Upptäcka mer! Vem kommer med mig?

Starbucks är supergott! Wow! Men den här drycken slängde in mig i en rejäl sockerfylla. Men det är roligt att upptäcka när man befinner sig i en sockefylla.

Vi stannade för att tanka bilen. ”Vad romantiskt det ser ut”, ropade mannen vid pumpen bredvid. Och jag håller med. Men varför ler inte Doug?

Här ler han! I solnedgången.

Tack för mig och för den här fantastiska resan! Jag kommer aldrig att glömma de här dagarna.

Resans låt var Dog days are over av Florence + Machine!